|
Svedala 2003-10-07 19:19
Albert och Orvar
och den sköna Fiolin.
Det var den vackre
Albert,
han älskade den fina Fiolin,
Fiolin, Fiolin, Fiolin, Fiolin.
En dag så träffa´
Albert, det var i skogen visst,
detvar i skogen visst han träffade´ en skön charkuterist.
Charkuteristen
hette, han hette Orvar han,
han slogs med korvar han,
den galne Orvar.
Å´ Fiolin, Fiolin.
Men hur det nu begav
sig, så tog han fram en hemsker kniv,
och tänkte taga livet liv,
av gamle Ragnar (eller va´fan hette han ?) …….
Fiolin ?
(….nej det var flickan som hette Fiolin…) utav pojken där….. Albert
va´de´ !
Jaa det var det.
Hur det nu begav sig,
han måttade ett slag,
och plötsligt så flög foten av lille Albert av.
(Herre guud).
Och Albert for till
sjukstugan, tradajdadajdada,
där började de lappa så gräsligt fallera,
men har man vilket elände, när han ropade madam,
de haver ju huhuhu satt foten bakåfram.
Då gick han ut i
skogen, att hämnas Orvar då,
och det var mitt i vintern, och näsan den ble´ blå.
Så försvann han bort
i skogen, och Fiolina grät,
och alla var ute och skulle hitta honom- men det gick inte,
för att det var snögit, och det var spårsnö,
och dom kunde ju inte se på spåren åt vilket håll han hade gått.
Fri tolkning av
Malta´s ”gamla visa”.
Celadon Lindeman |